BLÅKLINTEN

Välkommen till vår webbsida

 GP 9/8-10

Grönska som ger sinnesro

En vacker grönskande gård kräver människor som gillar jord under naglarna. I Majorna finns två sådana gårdar, Blåklinten och Gullkragen.

Det är inte svårt att se var på Birgittagatan ingången till Kustroddaregatan 1 och kvarteret Blåklinten är. Rabatten utanför avslöjar – med perenner i blått, rosa, lila och vitt. Det är vackert och det märks att det finns någon som ser till planteringen.

Innanför porten står en träspaljé som gårdens eldsjälar, Magdalini Kiriazidou och Helena Kjellberg, köpte som en byggsats för två år sedan och satte ihop med gemensam ansträngning. I den klättrar murgröna, för att den är fin också på vintern, och en kaprifol. Mellan två hängaskar på lagom avstånd från varandra är en hängmatta placerad. I den inbjudande kuddar och en hopvikt filt, som den som vill kan dra om sig svala dagar. Från ingången syns en liten sittgrupp med vita caféstolar och där har Magdalini dukat fram kaffe. Två stora krukor med hängande salix flankerar oss tillsammans med en rosa och en vit kaktusdahlia. Magdalinis katt Isis har en egen korg nedanför bordet i flätad pil, med en liten filt i. Det finns fyra katter och Helenas tempelhund Felix på gården.

– Djuren är viktiga för oss, påpekar Magdalini och Isis stryker sig mot henne bekräftande.

Magdalini bodde på gården strax intill tidigare, Gullkragen. Där har hyresgästerna sedan länge skött planteringarna själva. Men också där hänger det på den enskildes intresse och energi. Magdalini, som har ett genuint trädgårdskunnande med sig från barndomen med sina grekiska föräldrar, lade ner mycket arbete förut i Gullkragens planteringar. Nu har andra tagit över. För sex år sedan ville hon ha en större och ljusare lägenhet och flyttade till Blåklinten.

– En äldre dam som har bott här länge kallade Blåklinten för gården som Familjebostäder och Gud glömde. Nu finns här det mesta utom just blåklint.

Magdalini började med att gräva upp spireabuskarna och planterade perenner. Allteftersom tiden gick och folk såg henne slita i landen blev fler intresserade.

För tre år sedan bildade de en gårdskommitté. Nu får de bidrag både från Hyresgästföreningen och från Familjebostäder, de slipper att bekosta allt själva. De har också en bra miljövärd, Jeanette Rochhausen, som hjälper dem bland annat med att beskära Majornas äldsta kastanj, som finns på granngården. Den hänger över deras gård med sina grenar och släpper ibland sina kastanjer i huvudet på hyresgästerna på hösten.

– Vi har en helt nyplanterad rabatt nedanför staketet vid cyklarna. Där har Familjebostäder hjälpt till med jord. Men en sådan här fin gård blir det inte utan att de boende anstränger sig. Jag ägnar många timmar om dagen åt den. Emellanåt lägger jag mig och vilar i hängmattan eller i min baden-baden. Jag sover ofta härute på dagarna under sommaren.

Utanför Magdalinis port ser vi hennes favoritklematis den djupt blå ’The President’ och en gul klematis – hon inte vill veta namnet på och som hon gör sitt bästa för att utrota den, eftersom hon inte gillar gult längre. Smaken förändras allteftersom. Klematisen är i gott sällskap av en potatisplanta i kruka.

I rabatten växer höstanemoner, kärleksört och pokalblomma. Stockrosen har inte blommat ännu. Senare kommer höstaster och höstflox. Blommorna avlöser varandra precis som det ska vara i genomtänkta trädgårdar.

Utplacerandet av gamla saker tog fart när Helena Kjellberg sålt sin kolonistuga i Slottsskogen, då fick hon också mer tid över till gården.

– Helena har bil och det har underlättat. Det här är tunga saker och inget för veklingar, säger Magdalini.

På husväggarna finns keramik av konstnären Anki Hultman, som har bott i kvarteret Gullkragen. Lite här och där är vackra gamla föremål noggrant utplacerade av Magdalini och Helena. En gammal skåplucka som de hittat på en av öarna står lutad mot en vägg. Likaså en rostig damcykel med blommor planterade i cykelkorgen. Här finns mjölkkannor i zink med blommor som väller ut ur öppningen. Den kraftiga läderkängan hittade de slängd i ett källarförråd och som ett trolleri växer det blommor ur det bruna stövelskaftet. Rosa digitalis prunkar i två zinkspänner. Ett symaskinsbord utan symaskin har Magdalini plastat in och sprayat med svart färg. Ovanpå det en lykta och en blomkruka med penningblad. En annan symaskin pryder också sin plats på gården – den fann Helena i källaren, någon hade ställt ut den för att någon annan skulle ta hand om den. De flesta av föremålen är Magdalinis eller Helenas privata, som de lånar ut.

– Den här tippkärran, köpte vi på Tradera. Det var spännande att kliva omkring i leran när vi hämtade den med släpkärra på en bondgård. Helena fastnade med sina höga klackar i blåleran. Så går det när inbitna stadsbor tar sig ut på landsbygden. Magdalini skrattar hjärtligt.

Första året blev de av med mycket sen lärde de sig att limma fast saker, skruva fast dem och surra dem med ståltråd.

– I år har vi hittills bara blivit av med en taklök. Det är helt otroligt! Antingen tycker de att det är fint eller så har de lärt sig att saker och ting sitter fast så att det inte bara är att plocka med sig. Jag hoppas att de tycker att det är fint.

Medan vi sitter och pratar går ett par herrar förbi.

– Skriv i tidningen att vi gillar det här, säger den ene uppskattande och Magdalini ser nöjd ut. Omedelbar bekräftelse kan man kalla det.

Varje kväll tänder Magdalini värmeljusen i de fina små lyktorna som finns lite varstans på gården. Bara för att det är vackert.

Magdalini minns en episod.

– En kille, han var kanske arton år, kom fram och berättade. "Jag kom hem vid halv tolv på kvällen och jag mådde så bra av det jag såg. Det var så fint. Jag är stolt över att jag bor på den här gården", sade han. Det är roligt när unga uppskattar det. Det värmer.

Två grillar finns att låna och Magdalini ser till att kommitténs förråd av grillkol och tändvätska är ständigt påfyllt. Det finns 56 lägenheter och det bor cirka etthundra personer i kvarteret, många utnyttjar gården.

Vi går över till Gullkragen strax intill. Där väntar ett helt gäng med trädgårdsentusiaster, Birgit Wistrand, Raili Hessholm, Inger Karlsson, Renée Granberg och Eva Ydrefalk. De har hand om minst en rabatt var, när någon flyttar går rabatten i arv.

Olle Johansson, en av de verkliga eldsjälarna, har inte möjlighet att vara med idag. Utanför hans trappuppgång blommar fantastiska liljor och en jättestor änglatrumpet. Här finns också bärbuskar, potatis och kryddväxter.

– Det är Olle som håller på mest, är de andra överens om.

Raili Hessholm har mycket rosor utanför sin port. En del har hon köpt, de flesta är små krukor som hon har fått i present och som inhandlats på Ica. Liksom de andra på gården betalar hon sina växter själv.

– Har du sett så stora och kraftiga de blir efter ett par år!

Tillbaka till Magdalini Kiriazidou i Blåklinten.

– Jag mår bra av att plantera och hålla på med jorden. Det ger mig sinnesro. Det är också roligt att människor uppskattar det. Jag har märkt under de åren vi hållit på att det är fler som sitter ute nu än förut. Jag vill inte bara plantera och göra det fint för min egen skull. Gården ska vara en förlängning av lägenheterna och alla ska ta del av det vi gör.

Marianne Lesslie  gpbostad@gp.se